Hur vi arbetar i framtiden

Från 1900-talets början till millenniumskiftet minskade den genomsnittliga arbetsveckan från cirka 60 till 40 timmar. Om detta ska ses som en kraftig minskning är tveksamt – jämfört med andra utvecklingar under samma århundrande förefaller en förändring på omkring 33 % inte särdeles uppseendeväckande. I perspektiv kan sättas att barnarbetet var utbrett i västerlandet i mitten av 1850-talet – exempelvis arbetade nästan 30 % av barnen i England vid denna tid.

Om inte 1900-talet innebar en drastisk minskning av lönearbete för människan kanske 2000-talet kommer göra det. Men om senaste seklens reduktion av arbetande förknippas med positiv utveckling ses den kommande utvecklingen mestadels med mörka förtecken: snarare än bli befriad från arbetsbörda kan människan bli fråntagen möjligheten att arbeta. Hon kan komma att bli ersatt som arbetskraft.

Att välja rätt utbildning tycks bli allt svårare då arbetsmarknaden undergår snabbare kast med ökad specialisering, vilket gör att kunskapsområden snabbare riskerar bli omoderna. "Risken för att människor halkar efter på arbetsmarknaden om de inte har rätt kunskaper har aldrig varit lika hög som nu", skriver Nima Sanandaji och Stefan Fölster i boken Framtidens jobb från 2016 och fortsätter: "Att välja rätt kräver alltmer att man siktar på ett rörligt mål". Sanandaji och Fölster spekulerar att Sverige kan bli "ett av de länder som kan känna av förändringstrycket mest" på grund av bland annat en urbaniseringsprocess och teknologisk utveckling i hög takt.

Framtidens automatisering – försvinner jobben?

Vad händer efter att arbetet automatiserats? När robotar för första gången infördes i industrin under 1950-talet (i Sverige skedde det först år 1967) sågs dem som ett komplement och arbetskraft förblev förknippat med människor. Denna bild av arbetsfördelning kan komma att förändras under 2000-talet.

Enligt många framtidsprognoser kommer det ske omvälvande förändringar redan under de närmaste årtiondena. Prognoserna har ibland förkunnats i dramatiska tongångar där det handlat om hela yrkeskategorier som inom kort kommer vara obsoleta. Utvecklingen har inte gått i den takt som många av prognoserna velat visa dock. Övertro på tekniken är vanligt i framtidsprognoser och det tycks gälla även om framtidens robotisering och automatisering inom yrkesområden.

Stiftelsen för strategisk forskning utkom 2014 med en rapport där det beräknades att det i Sverige på grund av datoriseringen inom de två kommande decennierna kommer försvinna 2,5 miljoner jobb. Detta skulle påverka 53 % av alla anställda.

I rapporten dras en skiljelinje mellan yrken där datoriseringen inte anses påverka i högre utsträckning och yrken som delvis eller helt kan försvinna till följd av den. ”Yrken som kräver fingerfärdighet, originalitet, konstnärlighet, social förmåga, förhandling, förmåga att övertala, och omtanke om andra människor har lägst sannolikhet att ersättas”, heter det. Tre yrken som är förskonade av dessa skäl och som nämns är skogsmästare, präst och speciallärare.

Två av de yrken som å andra sidan tros löpa allra störst risk att försvinna är kassapersonal och maskinoperatör. Två andra yrken som kanske inte förefallit lika uppenbara att vara i farozonen är försäljare och fotomodell. Några ytterligare yrken är slaktare, bagare, plåtslagare och restaurangbiträden som alla enligt rapporten med 80 % sannolikhet kommer tas över av datorer under de kommande 20 åren.

Om man vill kan man fortsätta speja genom listan som Stiftelsen för strategisk forskning sammanställt. Då kan man finna yrken som under kommande 20 åren till 70 % sannolikhet försvinner och innefattar brevbärare, målare, grafiker och mäklare. Det är ganska hisnande perspektiv på en relativt kort tidsperiod.

Vad som mindre ofta kommer på tal när det refereras till rapporter som den ovan nämnda är yrken som kan uppstå eller expandera som led i datoriseringen. Två till synes uppenbara sådana är programmerare och datatekniker. Men det är troligt att en stor mängd ytterligare yrken kommer uppstå som följdverkningar av datoriseringen av vilka många än så länge är svåra att förutspå.

Vad som ändå kan förutsägas med ganska så stor visshet är att de lågutbildade kommer drabbas värst. Det avspeglas i de yrkeskategorier som utpekas som mest utsatta samt i majoriteten av de typer av nya yrken som kan tänkas uppstå. Faktumet att högutbildade är gynnade på arbetsmarknaden kan därför komma att betonas i än högre grad med utökad datorisering, vilket kan fördjupa klyftan mellan människogrupper i en snabbare takt.

Ett av dem yrkesroller som lär förbli relativt oförändrade är ledarskap. "Förmågan att ta på sig ledartröjan är en universell mänsklig förmåga, som inte förändras nämnvärt huruvida chefen har en papyrusrulle, ett anteckningsblock eller en läsplatta under armen", skriver Sanandaji och Fölster i Framtidens jobb.

Ett annat område som kan minska mindre än tidigare befarat är fackhandeln. Vi handlar förvisso allt mer via internet, men i samband med detta ökar storleken på utbudet genom att den fysiska butikens begränsningar försvinner. Därmed sker en jobbtillväxt, bland annat av säljare och demonstratörer. I takt med att vår ekonomi förbättras kommer vi också efterfråga nya produkter och tjänster, vilket kan alstra arbetstillfällen.

Är tiden verkligen inne?

En del av oss som använt moduler med självscanning, inte minst vanliga i matbutiker, har varit med om att det inte alltid fungerar friktionsfritt. Vid dessa tillfällen har säkert en och annan tänkt att vem vet, kanske kommer bemannade kassor ändå finnas kvar ett tag. Faktum är att den del affärer som infört betalningsmoduler valt att ta bort dem på grund av ökade snatterier.

Rent generellt tenderar framtidförutsägelser tidsmässigt placeras för tidigt. Det är enkelt gjort att extrapolera tendenser i samtiden alltför elastiskt och det brukar då ofta ske i den riktning som är mest kullkastande av det rådande.

Kanske är det inte en helt (o)skön ny värld som har hunnit anlända till år 2034 (året som är måltavla för rapporten av Stiftelsen för strategisk forskning), utan en värld där vi känner igen oss rätt så väl. Kanske kan du rentav råka stöta på en mänsklig brevbärare, en bagare eller en försäljare detta år.

I aprilnumret 2017 av Forskning & Framsteg refereras i en artikel till nationalekonomerna Per Krusell och Timo Bopparts studie som visar att utbudet av arbete minskar med 0,2 % för varje procent av ökad produktivitet. Även detta tyder på minskade arbetsmöjligheter i framtiden, men prognosen är mer tillbakahållen än den ovan nämnda rapporten.

Nationalekonomen Per Krusell får i samma artikel frågan om han tänker sig att sex timmars arbetsdag kommer bli normalt, vilket han gissar ”kommer dröja två generationer”. Det är en aning svårt att förena framtidsutsikterna i rapporten från Stiftelsen för strategisk forskning där mer än vartannat jobb är automatiserat inom 20 år med nationalekonomens förutsägelse att det kommer dröja två generationer tills vi gått ner två timmar i arbetstid per dag.

En tänkbar utopi där vi inte behöver arbeta

Att jobben försvinner framställs generellt som ett mörkt scenario. Det finns dock människor för vilket ett samhälle där det inte anses obligatoriskt att arbeta – eller att söka arbete för den delen – är ett gott samhälle. Sådana perspektiv läggs oftast åt sidan när fokus riktas mot hotet att vi kan bli utan arbete. Är det verkligen något skrämmande vi har framför oss om vi inte längre skulle ägna en stor del av vårt liv åt arbete?

Tiden vi lägger på arbete tycks bli mindre i framtiden, vilket gör att vår fritid ökar. Nationalekonomen Per Krusell använder den latinska beteckningen Homo otiosus om en människa med fritid i kontrast med Homo economicus som betecknar en människa som prioriterar nytta.

Att kunna förverkliga sig själv har för många ett stort värde, något som torde vara mer förenligt med fritid än att investera en stor del av sitt liv i lönearbete. Kanske kommer framtidens generationer att se tillbaka på vår tids oro över förlorade arbetsmöjligheter med en del förundran: vad var vi för några som såg negativt på en utveckling där någon annan (robotar) kunde ta över kvastarna så vi i stället kunde ägna oss åt självvalda sysselsättningar?

Nu invänder kanske läsaren spontant att detta är en utopi, att fritid är kanske bra, men det ska finansieras också. För de flesta är arbete nödvändigt för försörjning och även för en välfärdsstat behövs skatter för en fungerande ekonomi. Om det inte finns arbetsgivare villiga att dela ut ekonomisk kompensation för arbete utfört av människor kan staten enligt sunt förnuft inte göra detta för hela sin befolkning.

Fast är det verkligen omöjligt? Under rådande system är det inte det, men kanske är det möjligt att införa modeller där det mänskliga kravet på att arbeta är avvecklat. Om framtidsprognoserna för automatiseringen av yrken stämmer kanske en ny samhällsmodell är nödvändig. Det alternativ vi känner bäst i dag är former av medborgarlön eller basinkomst.

Är det månde så framtiden kommer se ut, det införs medborgarlön och AI tar över knogandet?

Artikel av Oskar Strandberg | publicerad 2020.03.01