Framtidens kolonisation av rymden

En del av de återkommande långväga framtidsscenarierna för mänsklig del beskriver hur vi koloniserar rymden. Det är ett framtidsscenario som måste stödjas av enorma resurser och tekniska landvinningar. Vilket i sin tur kräver tid för att hinna förverkligas. Kommer människans strävan ditåt fortsätta och kommer hon få den tid hon i så fall behöver? Är ens rymdkolonisering ett realistiskt projekt för någon intelligent civilisation?

Vi har nyligen beträtt rymdåldern och kanske behöver vi tusentals år för att kunna ta de stora stegen till att på allvar kunna överblicka större delar av universum. Vi har hittills sänt iväg ett fåtal rymdsonder som behövt decennier på sig för att genomkorsa ett enda solsystem. Med morgondagens teknologier kan dessa sonder förmodligen färdas långt snabbare. Kanske är de bemannade med robotar vars tid inte är begränsade till en livslängd. Om åter tusentals år kan tiden vara inne – om vi ännu existerar och alltjämt är i befattning av ett avancerat samhälle – att igångsätta interstellära resor och påbörja något som kan likna en kolonisation av världsrymden.

Mars

Bemannade rymdfärder till Mars ligger förmodligen inte alltför långt framåt i tid. En permanent bosättning av vår röda grannplanet är dock en helt annan sak.

Frågan är varför vi skulle vilja kolonisera en planet som Mars. Några plausibla svar som infinner sig är överbefolkning på jorden och utvinning av mineraler på Mars (det finns flera aktuella projekt gällande utvinning av mineraler på månen).

Frågan är vidare hur många som skulle vilja bo på en planet vars yta ger ett livlöst intryck, där solljuset är mindre än hälften i förhållande till jorden och där globala sandstormar kan pågå i månader. Så kallad terra engineering skulle kunna ske, men det skulle ta förmodligen över hundra år innan någonting i närheten av jordens gröna inslag i landskapet skulle uppnås.

Utvinna resurser i rymden

Oavsett hur enastående vår teknologi kommer vara i en avlägsen framtid finns det oöverbryggliga hinder för att kolonisera rymden och ta tillvara på de oändliga resurserna. Vad som förhindrar detta även i teorin är universums expansion vars hastighet dessutom på grund av mörk materia accelererar (detta baserat på inflationsteorin, vilket är den idag med rådande teorin om universums utveckling men som likväl inte måste vara korrekt). Eftersom mörk materia driver på expansionen förflyttar sig galaxerna i regel bort från varandra och det med en hastighet som ibland överstiger ljushastigheten (enligt Albert Einsteins allmänna relativitetsteori) – det annars maximala måttet på hur snabbt något kan röra sig i universum. 

Fysikern och kosmologen Max Tengmark skriver med utgångspunkten att mörk energi fortsätter skapa inflations i det rummet: ”för även om en framtida civilisation lyckas kolonisera en miljon galaxer kommer mörk energi under tiotals miljarder år slå sönder detta kosmiska rike till tusentals olika regioner som inte kan kommunicera med varandra”.

Ett expanderande universum medför således att vi inte kan nå majoriteten av galaxerna. Med tanke på den ofantliga mängd världar som finns i vår egen galax och de andra galaxer vi kanske en gång kan nå med rymdfärder finns det ändå närapå oändliga resurser som i ett sådant scenario skulle kunna tas tillvara.

Återstår då att ta tillvara på resurser på närmare håll. Som förutom vår måne och grannplanet Mars skulle kunna vara asteroider. Det mest omtalade konkreta exemplet är antagligen asteroiden 16 Psyche som innehåller så mycket guld att om allt omhändertogs och fördelas lika på jordens befolkning skulle alla bli mångmiljardärer (beräkningen är förvisso jord på rådande guldpris, vilken knappast kommer vara relevant efter att jorden flödar över av guld).

Hur snabbt går det teoretiskt att färdas?

När Parker Solor Probe lyfte från jorden den 12 augusti 2018 skedde det i en hastighet med 11 kilometer i sekunden. Fast maxhastigheten nås först då raketen lämnat atmosfärens med dess bromsande tyngdkraft och rundat planeten Venus för att få extra fast genom dess tyngdkraft – då kommer den kunna färdas genom rymden i cirka 700 000 km/h.

Parker Solor Probe har som uppdrag att studera solen och även om dess fart är ofantlig skulle det ta den mycket lång tid att ta sig till andra solsystem för att inte tala om andra galaxer. Hastighet 700 000 km/h är knappt 200 000 km/s som i sin tur är mindre än en tusendel av ljusets hastighet.

Att färdas till vårt närmaste grannsolsystem med stjärnan Alfa Centauri dit avståndet är cirka 4,4 ljusår skulle alltså ta sin tid även för vårt snabbaste fortskaffningsmedel.

Ett stort problem är den enorma åtgången av bränsle, vilket är både är dyrt och väger mycket. Parker Solor Probe är obemannad och inte större en normalstor bil. Då kan man tänka sig hur mycket mer energi som skulle krävas för att komma upp i samma hastighet för en bemannad rymdfärja. Det är i det närmaste orealistiskt att tänka sig interstellära färder med en stor rymdfärja med konventionell bränsleförsörjning. I stället skulle det behövas en alternativ till dagens bränsle.

Ett sådant alternativ är lasersegling, vars idé lanserades redan under 1960-talet. Konceptet är att ett stort segel fungerar genom att drivas framåt med hjälp av ljuspartiklar – solen är den uppenbara källan. Detta skulle kunna åstadkomma en otrolig acceleration och resan till Alfa Centauri skulle enligt beräkningar kunna utföras på ”bara” 40 år.

Emigration utan returbiljett

Med tanke på de enorma avstånden kommer de som utgör besättningen på en interstellär framtida resa knappast ha några föreställningar om att en dag återvända till jorden. Det kommer i stället vara som de resor många europeiska emigranter gjorde under 1700- och 1800-talet över Atlanten till Nordamerika av vilka de flesta reste för att inte återvända.

Men interstellära resor kan förmodligen bli än värre i detta avseende. Kanske kommer rymdemigranterna inte ens fram under sin livstid utan först deras barn eller barnbarn. Ett hypotetisk alternativ är att besättningen är nedfryst under färden och således inte genomgår åldrande.

Artificiell intelligens ensam på rymdfärden

Ett nästa scenario är en rymdfärd utan mänskliga passagerare, men väl en intelligent resenär. Ett skepp skulle kunna skötas av en AI som sedan agerar ”självmant”. Det utesluter naturligtvis mänsklig kolonisation, men det skulle åtminstone vara kolonisation av något människoskapat. Att en AI upprättar baser ute i rymden kan medföra inte minst stora framsteg för forskningen och skulle även kunna framleda utvinning av mineraler och andra tänkbara resurser.

Max Tengmark berör en idé om en rymdkolonisation med AI. Han tar dock ut svängarna ordentligt och ger ett scenario med en superintelligens som i praktiken kan skapa all sorts teknologi: ”som lätt kan arrangera om elementarpartiklar till vilken form av materia som helst” och då kommer det undanröja incitament för frakt av mineraler och råvaror. Det enda som kommer vara värt att skicka över långa avstånd blir då information.

Artikel av Oskar Strandberg | publicerad 2020.07.25