Finns det intelligent liv i universum?

Är vi ensamma i universum? Ett centralt argument för att vi faktiskt är de enda intelligenta livsformerna är att vi inte har sett till några andra. Kanske är universum så stort att våra och utomjordingarnas vägar inte korsats? Om det inte rör sig om att livsformerna befinner sig i ett annat universum oåtkomligt från vårt.

Men om det finns intelligent liv i vårt universum borde tecken visat sig vid det här laget anser John Gribbin i boken Alone in the Universe. Enligt Gribbin är det förhållandevis enkelt att skicka ut en sond som inom ett par miljoner år (en kort tidsrymd i sammanhanget) kommer ha genomsökt stora delar av universums planeter. Om det finns en massa civilisationer (antingen borde det finnas en enda eller relativt många, att det skulle finnas ett fåtal torde vara det minst troliga) borde vi vid det här laget på något sätt givits upplysning om detta menar han.

Vid sidan av de otroliga avstånden i det kosmiska rummet som försvårar upptäckter av liv i universum är tidsavstånden en ytterligare variabel. Peter Nilson skriver i boken Rymdljus att vi kanske lever för tidigt eller för sent:

Människan kan vara den första varelsen som bygger teleskop … Eller är det tvärt om? Att vi lever sent i tiden, och att expeditioner från andra världar redan varit här och kartlagt vår jord, före dinosaurier och urfåglar?

En annan aspekt är den som fått namnet Fermiparadoxen efter fysikern Enrico Fermi. Fermiparadoxen säger att när liv utvecklats kommer det oundvikligen utvecklas till intelligent liv som kommer leda till teknologisk utveckling som inkluderar kärnfysik, kärnvapen och därmed är vägen till ofrånkomlig självförstörsele inledd och civilisationen kommer inte bestå tillräckligt länge för att hinna få besök av andra världar eller utvecklas dithän de kan besöka andra. Detta är dock en premiss som bygger på tre långt ifrån självklara antaganden: 1) att organiskt liv utvecklar intelligent liv, 2) att intelligent liv utvecklar avancerad teknologi, 3) att avancerad teknologi alltid innefattar kärnfysik och att detta sedan leder till självutplåning.

Tidiga tecken på liv i rymden

I boken Solvindar av Peter Nilson återberättas en episod där en man får ta en titt i ett teleskop på ett observatorium. Han är dock något tveksam över meningen med astronomi när man inte vet om det finns liv på andra världar. Astronomi är förstås mer än denna fråga, men det kan finnas fog för en sådan frustration inom ett vetenskapsfält där man inte kan veta hur långt från svaren man är. Det kommer sannolikt aldrig finnas teleskop stående på jorden som kan se om det finns liv på andra planeter. Större är chanserna med teleskop som skickas ut i rymden. Dessa är dock dyrare och förmodligen ändå otillräckliga för en sådan uppgift.

Om den astronom som förestår teleskopet sägs det avslutningsvis: ”Tjugofem år har gått sedan den dagen (…) men astronomen vet fortfarande inte mycket mer än han visste den gången.”  Förvisso skrev Peter Nilsson sin bok några år före den period som kallats en astronomisk guldålder med mängder av nya rön, men när denna artikel skrivs ytterligare drygt 35 år senare vet forskningsfältet inte särskilt mycket mer i frågan.

Rapporter om liv i rymden tycktes det finns mer av förr i tiden. Det var innan observationer kunde falsifiera sådana teorier som de jättar som ”upptäcktes” av en amatörastronom på 1820-talet – denna tycktes ha iakttagit byggnader av sådana dimensioner att de måste var hem för just jättar. Det visade sig vara kullar och andra oregelbundenheter på ytan.

Det var inte sista gången (och inte heller första) det uppstod rykten om varelser på månen. Denna jordmån (i själva verket mestadels järn och sten) för fantasieggande teorier har gett både vetenskapen och underhållningsindustrin åtskilliga uppslag att pröva (i det förra fallet) och extrapolera (i det andra). Långt innan en amatörastronom på 1820-talet tycktes ha påträffat jättar via sitt teleskop hade man på 1600-talet trott sig se hav, sjöar och floder samt aktiva vulkaner på en betydligt jordlik måne. Peter Nilson förklarar detta som en kombination med hur våra ögon kan bedra oss och att ”i den tidens teleskop kunde man nog se ungefär vad man ville”.

Om månen var del av vårt kollektiva fantasimaterial under lång tid skulle avståndet för nyfikenheten med tiden utsträckas till planeten Mars. Detta skedde successivt, men den kanske mest berömda observationen gjordes av den italienska astronomen Giovanni Virginio Shiaparelli som 1877 genom ett teleskop skådade kanaler på Mars yta, vilket satte igång ett ökat intresse för planeten. Det var inte bara ett tecken på existensen av flytande vatten utan något mer då kanalerna i själva verket tycktes anlagda! Observationer av andra astronomer kunde bekräfta Shiaparellis iakttagelse – det vill säga att deras observationer tycktes överensstämma med hans. En av dem som fortsatte att etablera teorin om kanaler var amerikanen Percival Lowell som byggde ett eget observatorium och publicerade böcker där hans observationer utvecklades om den civilisation som Mars beboddes av.

En bit in på 1900-talet kunde astronomer i förbättrade teleskop se att kanalerna på Mars i själva verket var små strukturer. När rymdsonden Mariner 4 1965 passerade Mars och skickade tillbaka bilder till jorden kunde idéer som naturliv på Mars överhuvudtaget avskrivas. Bilderna visade ett ökenlandskap som inte det minsta liknade jorden utan den livlösa månen. Och därmed var det dags för det vetenskapliga sökandet efter liv i rymden att på nytt blicka längre bort.

Idén om rymdvarelser på Mars upptogs inom fiktionens värld långt in på 1900-talet. Exempelvis H.G. Wells roman Världarnas krig där kriget var ett inplanetariskt mellan Mars som aggressiv part och jorden. När senare filmatiseringar gjordes ”uppdaterades” scenariot genom att förskjuta hotet betydligt längre bort än vår grannplanet.

Sökande efter liv i universum i modern tid

Sökandet efter liv i universum sker inte längre genom den förstärkta blick som ett teleskop ger oss. Det handlar mer om att lyssna. Lyssnandet gäller signaler från radiovågor som tas upp av radioteleskop. Forskningen bedrivs under namnet SETI (Search for Extra Terrestrial Intelligence).

Radioteleskop med enorma antenner har konstruerats, men än så länge har inga signaler hörts. Det vill säga inga betrodda observationer av radiosignaler från utomjordiskt liv har gjorts. Målet har varit att kunna ta upp signaler i någon form vilka är troliga att vara ett resultat av en civilisation med intelligent liv. Även potentiella supercivilisationer i andra galaxer har funnits med i bilden.

Några sådana tecken har som sagt inte inkommit. Det innebär inte att en total tystnad råder när rymden avlyssnas. Det finns gott om ljud bland de miljontals frekvenser radioastronomer kan lyssna inom, men det handlar om brus och andra otydbara ljudsignaler. Därmed innefattas också en tolkningsdel (som numera sköts av ett datorprogram i första hand) i att försöka finns tecken på liv. När en signal inkommer som inte tycks vara normal och fortfarande inte kan förklaras efter den granskats manuellt av astronomer hamnar den på en lista över misstänksamma signaler. Mycket mer än så har forskningen ännu inte lett till.

Att inga signaler som är sannolika spår av främmande världar upptäckts behöver inte vara detsamma som att inga civilisationer finns därute. Rymden är stor, kanske alltför stor för att signaler ska uppfångas från de radioteleskop som vi har tillgång till. Kosmologen Max Tengmark menar att man helst skulle ha ett teleskop som är en kvadratkilometer stort(!), vilket knappast är ett realistiskt projekt.

En aspekt att ta med i beräkningen är att vårt universum enligt den mest etablerade teorin, inflationsteorin, expanderar. Det är den mörka energin som får universum att expandera och som ett resultat ökar avståndet mellan merparten av galaxerna.

Frågan man ställer sig är förstås om signaler inkommer utan att de blir upptäckta. En annan lika intressant fråga är ifall ett eventuellt budskap från en annan civilisation ens skulle kunna tolkas. 

Sedan är det dilemmat med avståndet. En del tänker kanske att så fort tecken på intelligent liv bekräftades kunde en kommunikation inledas och vi kunde få reda på allt ville veta om denna livsart och dess fjärran värld. Avståndet skulle dock medföra att varje skickat meddelande med radiokommunikation troligtvis skulle ta många år att nå mottagaren. Det skulle bli en högst utdragen korrespondens.

Hotscenarier

En annan ofrånkomlig fråga är huruvida det är värt risken att tala om för eventuella livsformer var dem kan hitta oss – att lyssna efter signaler är en sak, att ta beslutet att besvara en eventuellt upptäckt signal är en helt annan.

Det de flesta först tänker på när det gäller hotscenarior är en armada av rymdskepp som anländer till vårt solsystem, följer de sista spåren till den tredje planeten nära stjärnan och därefter gör något mindre trevligt med det mest intelligenta livet som bebor den planeten.

Men med tanke på de ofantliga avstånden i rymden skulle hotet eventuellt realiseras på annorlunda vis. Fysikern Max Tengmark målar upp ett sådant av obehagligt slag, nämligen att den främmande kontakten skickar information som är skadligt på liknande sätt ett virus är skadligt för en dator.

Varför skulle vi vara ensamma?

En argumentationsföring för att det skulle finnas annat liv i universum bygger på det motsägelsefulla i att bara vi på denna himlakropp – bland myriader andra – skulle utgöra allt liv i universum.

Man brukar beräkna att det finns en biljon stjärnor i vår galax och att det vidare finns en biljon galaxer i universum. I varje galax finns det stjärnor och runtom en del stjärnor kretsar planeter varav en del har potential för att hysa liv (hur stor andel är osäkert, men av hittills observerade stjärnor pekar det på att ungefär en av tjugo stjärnor har minst två planeter i omloppsbanor).

Rent matematiskt tycks det som att det borde finnas intelligent liv på fler platser. I boken Alone in the Universe med undertiteln Why Our Planet Is Unique hävdar John Gribbin att det inte förhåller sig så. Han gör dock tillägget: inte i vår galax, då det finns en möjlighet att universum är oändligt med vidare tänkbarheter som multiversum, vilket gör i stort sett allt möjligt.

Därför kanske vi är ensamma

Uppkomsten av liv är en på många sätt otrolig process. Bland genetiker finns dem som menar att cellen som är livets minsta beståndsdel är för exceptionell för att ha kunnat uppstått på någon annan plats.

Vägen mot intelligent liv är allt annat än en rak linje och ännu mindre något nödvändigt (och förmodligen saknar intelligens evolutionärt värde). Dinosaurierna uppstod efter en stor ödeläggelse av det marina livet och däggdjuren uppstod först efter en dinosaurierna utrotats, viket var för cirka 65 miljoner år sedan. Under jordens livstid har utvecklingen som innefattat intelligent liv och civilisationer bara pågått en mycket liten tid. Att levande organismer ska sträva mot intelligent liv även om betingelserna finns tycks därmed inte vara fallet. Det var först efter jorden existerat i åtminstone tre miljarder år som den kambriska perioden inleddes och mer komplexa organismer bildades. 

En bebolig zon i ett solsystem är vanlig, men det handlar också om en bebolig zon i en galax. Vi bor i en del av galaxen, belägen långt ut från centrum, där vi är skyddade från många farliga händelser såsom större bestånd av kometer och andra himlakroppar i möjliga kollisionskurser samt gammablixtar.¹ Ytterligare aspekter är att denna zon med tiden flyttas utåt samt att frekvensen av gammablixtar är högre när en galax är ung. Vidare får inte solsystemet vara beläget alltför långt ut i galaxens ytterzoner där det inte finns nog med metalliska ämnen för att stenplaneter som jorden ska kunna skapas.

Den zon som anses vara bebolig i galaxen omfattar bara omkring tio procent av dess stjärnor och bara ett fåtal stjärntyper är lämpliga för beboliga planeter att bildas kring. En större stjärna än vår sol brinner starkare och därmed kortare tid, vilket minskar chansen att liv hinner uppstå på en omkringliggande planet. Vanligt är solsystem med tvilling- eller trillingsolar, vilket ofta medför instabila omständigheter som bland annat minskar chanserna till en stabil omloppsbana för en jordliknande planet.

I tidsperspektivet ingår också tanken att vi kanske är enda intelligenta livet i galaxen – än så länge. Det är en mycket utdragen process från att ett solsystem bildas med tillräckligt med metalliska ämnen vilket måste ske i en zon av galaxen tillräckligt nära centrum där det inte är goda förutsättning för liv att utvecklas då det sker så många katastrofer som bombardemang av kometer, explosioner av supernovor och även gammablixtar. Men under miljoner år kan solsystemet flyttas längre ut i galaxen och då ges bättre chanser för liv att uppstå. Kanske är vår jord den första där detta – hittills – hunnit ske?

Att stenplaneten som finns i den beboliga zonen i sitt solsystem har en jätteplanet utanför sig är också viktigt av det skälet att jätteplaneten kan tjänstgöra som sköld. Jupiter med sin starka gravitation drar till sig en mängd små himlakroppar som annars hade kunnat kollidera med jorden. Vår geologiska historia är fylld av ett antal monumentala katastrofer som skett efter att himlakroppar med över 10 kilometer i diameter slagit ned. Sådana kan förinta allt eller nästan allt liv på jorden och helt förändra livsförhållandena. Som tur är sker inte sådana stora katastrofer mer än en gång i genomsnitt per hundra miljoner år. Fast hade inte Jupiter funnits hade det skett betydligt oftare och det hade reducerat chanserna att avancerat liv hunnit utvecklats till minimala.

Fler skäl till att avancerat liv kunnat uppstå på jorden kan radas upp. Till exempel att mängden vatten som skapat haven inte kan varit mycket mindre eller mycket mer eller att utan kontinentaldrift skulle det inte kunnat bibehållits en temperatur som möjliggjort flytande vatten på planeten. Det primära skälet till att kontinentaldrift förekommer på jorden är månen. Månen bildades troligen efter en kollision med en annan himlakropp, den största jorden utsatts för. Tack vare magnituden av smällen frigjordes tillräckligt mycket sten för att en stor måne skulle bildas. En stor måne är viktig på flera sätt för möjligt liv att uppstå på en planet. John Gribbin utpekar månen som den största enskilda faktorn till att avancerat liv kunnat uppstå på jorden … och han tillägger att en måne som vår är ovanlig.

En annan grundläggande faktor för att avancerat liv ska uppstå är en atmosfär. En atmosfär inte bara behåller en större del av solens värme och hindrar den från att reflekteras ut i rymden, den fördelar också värmen över planeten, vilket gör att temperaturskillnaderna på dess olika sidor minskar. På tal om en balanserad temperatur har jorden en viss lutning, vilket gör att den inte ständigt har en frånsida mot solen, vilket annars är vanligt för himlakroppar i omloppsbana kring solen. Ett starkt magnetfält är också av stor vikt, vilket finns runt jorden och skyddar mot strålning från rymden.

Är vårt sökande missriktat?

Vanliga föreställningar av främmande civilisationer är sådana som befolkas av människoliknande varelser. Vi tenderar projicera vår egen miljö då vi bygger spekulationer som dessa. Det är av uppenbara orsaker svårare att tänka sig intelligenta livsformer som är väsensskilda oss själva.

Peter Nilson skriver i Solvindar: ”Det räcker inte ens med några tusentals miljarder planeter i några miljarder stjärnsystem för att den jordiska evolutionen skall upprepas någonstans”. En tanke som framförs är att det liv vi eventuellt kan finna kommer framstå obegripligt för oss. Det liknar ingenting vi tidigare sätt och det är heller inget vi kunnat föreställa oss.

Den berömde astrofysikern Martin Rees skriver ”Om ´organisk´ intelligens på mänsklig nivå, generellt bara är ett kort mellanspel innan maskinerna tar över, är det högst osannolikt att vi ´fångar´ utomjordisk intelligens under den korta glimt av tid när den fortfarande existerar i organisk form”. Rees förmedlar tanken om att intelligens på högteknologisk nivå kan vara determinerat att framföda oorganiskt liv, maskiner (AI) som med tiden tar över. Han skriver ”Om vi skulle upptäcka utomjordiskt liv är det mer troligt att det är elektroniskt”.

Artikel av Oskar Strandberg | publicerad 2022.02.28