När försvinner papperstidningen?

D en stora nedgången för papperstidningen sedan internet blivit mainstream har lett till att termen ”pappersdöden” myntats. Därtill har frågan när papperstidningen försvinner åberopats ett antal gånger vid det här laget.

Som vanligt har prognoserna i efterhand visat sig förhastade – papperstidningen finns än och det tycks inte vara ett akut läge för dess existens även om alla är överens om att dess långsiktiga existens är hotad.

Författaren och före detta journalisten Dag Öhrlund skriver om det glada 1970-talet då veckotidningarna slog upplagerekord gång efter annan och champagne-flaskorna fick öppnas ofta. Tidningen Året Runt kunde sälja en halv miljon exemplar – ”en veckosiffra under 300 000 exemplar skulle ha betraktats som en katastrof!”. Idag är det ovanligt med veckotidningar, det handlar snarare om månadsutgivning om ens det och att flera hundratusen exemplar skulle säljas av varje nummer är nästan bortglömt i branschen.
Dag Öhrlund minns tillbaka om en tidningsmiljö där det var lätt för frilansade att få tidningsjobb och där den som ville skriva skönlitteratur hade många val att skicka sina noveller till ”och de korta [novellerna] var en ständig bristvara”.  

Dagstidningarna var som störst under 1980-talet. Med internets utbredning decentraliserades nyhetsförmedlingen och idag är nyhetskällorna fler än vad som går att överblicka. Omkring 2010 prenumererade fler än 60 % av svenskarna mellan 25-44 år på en dagstidning. Tio år senare var siffran cirka 25 %. Lika illa går kvällstidningarna. Aftonbladets upplaga uppgick till 400 000 i mitten av 00-talet, 15 år senare låg den på cirka 75 000. Inget pekar på att trenden ska brytas. Tvärtom, de flesta som fortfarande läser papperstidningar är i överlag äldre och kommande generation kommer knappast återvända till formatet. I Axess nr 1 2019 skriver Olle Lindbom av tidningsmedierna övergått från massmedium till nischmedium och att ”massmediekonsumtionen är en tickande generationsbomb”.

Som motvikt till de dystra siffrorna är de stundtals inkommande rapporter att de digitala läsarna ökar i antal. Att trafiken går upp på tidningarna webbsidor ska dock ses i ljuset av att en internetanvändare inte motsvarar en traditionell tidningsläsare i engagemang. Besökstalen är förvisso stora, men siffrorna avslöjar att det genomsnittliga besöket varar endast fem minuter. Detta till skillnad mot den genomsnittliga tiden på läsningen av papperstidningen på 19 minuter. Sådana siffror påverkar annonsörernas inställning – deras annonser får mindre exponering per läsare än tidigare.

Effekterna är många. Spridningen av makt har flera positiva sidor likaså att vad som kallas nyhet blir mindre avgränsat då det finns långt fler nyhetsaktörer med specifika inriktningar. De som inte vill läsa om internationella konflikter eller inhemsk partipolitik kan ta del av nyhetsflöden som matchar specifika intresseområden. Att en del av nyhetsförmedlingen flyttas från etablerade aktörer till exempel bloggar behöver varken vara negativt i största allmänhet eller ens innebära lägre kvalitet. Wired-redaktören Chris Anderson skriver att ”på sitt eget område vet bloggarna lika mycket, om inte mer, än journalisterna, de kan skriva lika bra och de är mycket snabbare. Ibland har de till och med bättre möjlighet än journalister att få tag i information eftersom de är deltagare, inte bara observatörer”.

Det ligger mycket sanning i dessa ord även om bloggare ofta klassas ned i jämförelse med journalister. Det finns en inrotad uppfattning om journalister som auktoriteter när de i själva verket ofta är bristfälligt insatta i de ämnen de skriver om. I många fall får en journalist uppdraget att av redaktören att skriva om ett ämne som denne inte är insatt i – det finns inte lika många journalister på en tidningsavdelning som ämnesområden, långt ifrån. Tillvägagångssättet är en snabb research och sedan skrivs artikeln före deadline. Idag ska journalister inte bara stå för research och text, de ska ofta agera på sociala medier och se till att deras egna artiklar får spridning. Jämför det med en bloggare som skriver om ett område där denne är mycket initierad och dessutom ofta utan deadline.

Om (vissa skulle väl anse att ordet när är bättre) pappersdöden inträffar finns det anledning för många att sörja. Fast kanske inte lika mycket kvaliteten i det skrivna artiklarna, reportagen och andra texter utan själva formatet.

På den negativa sidan är bland annat svårigheten att bedöma sanningshalten i nyheterna då avsändarna är så många fler och ofta okända. Därur har begreppet fake news uppkommit.

När upphör möjligheten att läsa nyheterna i en papperstidning?

Om man söker svaret genom att extrapolera de senaste årens utveckling gör man ett misstag om man ser detta från ett linjärt perspektiv. Papperstidningarna försvinner inte dagen då den sista prenumeranten eller kioskköparen förvinner – det sker förstås tidigare: när det inte längre finns en kritisk massa. Den kritiska massan är antalet läsare som gör det finansiellt gångbart att trycka och distribuerar tidningarna.

Gränsen för detta kan flyttas genom att förändra kostnaderna för tryck – göra tidningarna tunnare, vilket redan skett i många fall vilket de flesta trogna tidningsläsare märkt av – och för distribution – till exempel att som också skett dra in utdelning på landsbygden och under vissa veckodagar.

Det finns med tanke på omständigheter som dessa en fara för en lavineffekt på relativt kort tid. När fler läsare tröttnar på att betala för tidningar som blir allt tunnare och distribueras i mindre utsträckning, tvingas tidningen på grund av minskade intäkter minska på just dessa saker ännu mer och ännu fler väljer bort tidningen. Eftersom det är mer lönsamt att sälja prenumerationer på nättidningen kommer även tidningen själv försöka konvertera pappersläsare till skärmläsare. Hur väl mediebolagen lyckas med detta spela också in.

Artikel av Oskar Strandberg | publicerad 2021.06.29